Fågelskådning

Orren trivs bäst i områden där björk och barrskog gränsar till ängar, mossor och bevuxen bergsmark. Den förekommer även vid mark av enbuskar och ljung. På vintern gräver orren ofta ner sig i snön för att skydda sig mot stark kyla och hård vind.

Maten består av knoppar, tunna blad, spannmål, frön och bär. Blåbärskott är en viktig del av kosten på våren. Den äter också insekter, larver och maskar, där särskilt de nya kläckta kycklingarna är beroende av insekter de första veckorna vid liv. På vintern är björkknopp och tallbarr den viktigaste födan.

Under tidiga vårmorgnar före soluppgången spelar de stolta orrtupparna, gärna på mossar, frysta myrar eller sjöar. I soluppgången sätter sig tupparna i träden och fortsätter spela. Våldsamma strider och slagsmål förekommer under spelen. Även hönorna finns på spelplatsen, men de stannar i bakgrunden och inväntar att de segrande tupparna ska söka upp dem.

Ripan (Lagopus) trivs bäst i kalla klimat och vill vistas i öppna biotoper, till exempel högt belägna hedar och på fjäll, men går på vintern även ner till busk- och skogsområden. Ripan lever parvis och håller mest till på marken, där den söker sin mat bestående av bär, knoppar, tunna blad och frön. På vintern är björkknoppen den viktigaste födan. De nykläckta kycklingarna är beroende av insekter som föda de första levnadsveckorna. Ripan har sitt bo direkt på marken.

Järpen (Tetrastes bonasia) är 34-39 cm lång och har ett vingspann på 48-54 cm. Den trivs bäst i Norrlands skogsområden och är stationär utan att flocka sig under vintern, som många andra hönsfåglar. Järpen lever huvudsakligen i granskogar med björkinslag och befinner sig ganska ofta på marken bland myr och fuktiga områden.

Järpen är monogam och parningssäsongen börjar i april och de gör sitt bo på marken. Maten består huvudsakligen av växter såsom frön, bär, knoppar och löv, men den äter även insekter, insektslarver, puppor och maskar, i synnerhet kycklingar matas med insekter; på vintern är björkknoppar den viktigaste födan.

Lavskrikan (Perisoreus infaustus) är en kråkfågel som förekommer i lavklädd barrskog och hittas från Norge till östra Sibirien och är en stannfågel.

Den är känd för att vara orädd och söker ofta upp människor i skogen i hopp om att få mat. Den har en genomsnittlig längd på 26-29 cm, ett vingspan på 40-46 cm. Lavskrikan trivs i gammal granskog rik på trädlarver, även om arten kan ses i andra typer av barrskog. Gamla, orörda skogar, vanligtvis äldre än 60 år, är lavskrikans favoritterräng, så den täta skogen ger ett bra skydd mot rovdjur.

Från juli fram till första snön faller så hamstrar denna fågel mat inför vintern. En endaste fågel kan hålla reda på cirka 5 000 olika förråd. Cirka 90% av den hamstrade mat äts upp av den hamstrade fågeln, vilket kräver en otrolig minneskapacitet.

Under midvinterns kalla och mörka dagar sänker lavskrikan sin kroppstemperatur och är mycket inaktiv, allt för att spara energi.

Hökugglan (Surnia ulula) är 35–43 cm lång och har ett vingspann på 69–82 centimeter. Hanen väger i genomsnitt cirka 270 gram och honor 320 gram. När de flyger ser kan man tydligt se den långa stjärten och kantiga vingformen, en siluett precis som en hök – därav sitt namn.

Denna uggla förekommer normalt i barrskogar och helst vid kanten mot öppnare vegetation. Den är delvis dagsaktiv och har sitt bo i ihåliga träd eller använder övergivna fågelbon. Huvudfödan består av små gnagare och mindre fåglar. Den sitter ofta på kvist och spanar efter sitt byte, när den upptäcker något, flyger den snabbt och tar det. Hökugglan har god hörsel och det händer att den fångar gnagare som rör sig under snön.

Korp (Corvus corax), en vuxen fågel är 54–67 cm och har ett vingspann på 115–130 cm. Korpen blir ca 10 till 15 år, men det finns korpar som blivit upp till 40 år. Unga fåglar lever ofta i mindre flockar, för att senare i livet bilda livslånga parrelationer. Varje par försvarar ett eget revir.

Korpen är extremt mångsidig och uppfinningsrik när det gäller att hitta föda. De lever av kadaver, insekter och matavfall, men även spannmål, bär, frukt och smådjur.

Det finns observationer av anmärkningsvärd problemlösning hos denna art, vilket har lett till uppfattningen att den är mycket intelligent. Historiskt har den mytomspunna korpen nämnts i religion / mytologi, konst och litteratur.

Kungsörnen (Aquila chrysaetos) har en vingspann på cirka 2 meter och väger upp till 7 kg. Liksom många rovfåglar är norna större än hanarna.

Örnen använder sin hastighet, smidighet och mycket kraftfulla klor för att fånga olika slags rovdjur, främst medelstora däggdjur och fåglar, men också i mindre grad ormar och ödlor.

Kungsörnen är monogam och par håller ihop i flera år, eller till och med hela livet. Paret har ofta väldigt stora områden som sitt revir, och inom området byggs ofta flera bon som de växlar mellan under olika år. Reden byggs på högt belägna platser som t ex bergsklippor och träd.

Lommens (Gaviidae) kroppslängd är 65–74 cm, vingspannet 105–125 cm och vikten 1,3–3,4 kg, vilket är densamma för båda könen. Detta är en flyttfågel som på sommaren ofta finns i klara fiskrika sötvattenssjöar eller i havsvikar, och flyttar på vintern till havet.

Den dyker för att hitta mat och går så djup som 5 meter. Lommen lever i par, vanligtvis hela livet. Ett stort område runt boet försvaras intensivt mot andra lommar. Paret tillsammans tar hand om kycklingarna, vilka är redo att flyga efter 60-65 dagar, kycklingarna följer sedan föräldrarna när de flyttar till hösten. Kycklingarna är bra simmare omedelbart efter kläckning och dyker obehindrat.

Sjöorren (Melanitta nigra) är en medelstor (44-54 cm) och kompakt andfågel med vingspann på 70-80 cm. I norra Sveriges bergsjöar är den mycket vanlig och under förflyttningsperioden kan de även mellanlanda i centrala och södra Sveriges sjöar.

Sjöorren anländer till sitt sommarvatten under april-maj och stannar till juli-oktober. Boet byggs nära ett vattendrag på marken. Födan består av insekter och småfisk, vid havet tar den kräft- och blötdjur, t ex musslor.

Korsnäbbens (Loxia pytyopsittacus) hanor och honor skiljer sig mycket åt och kycklingarna har en helt annan teckning än föräldrarna. Unghanarna genomgår drastiska färgförändringar, främst från gul till röd.

Korsnäbben förekommer huvudsakligen på norra halvklotet i Europa, Asien och Nordamerika. Fågeln trivs bäst i barrskog. Med sin starka näbb pickar de bort frön från kottar. De är skickliga trädklättrare och använder näbben för att ta sig fram.

De lägger vanligtvis ägg i slutet av februari eller början av mars. Boet, som redan byggts under vintern, är stort och välbyggt med granpinnar och är värmeisolerade lava. Boet byggs ofta i barrträd.